när jordens alla stimuli klumpar till en enorm mental psykos i hjärnan och ingen form av vädring hjälper måste jag börjar skriva. när allting går ihop med allting och till slut blir det vårt att hålla koll på sina egna värdering måste man stanna upp och släppa ut det tyngsta. lasta av ryggsäcken och acceptera att det olösta inte alltid kan bli löst. jag vet att jag har ett starkt mål just nu, vilket är att använda mina kunskaper för att prestera så bra jag kan i det som är satt för mig att göra. jag har valt att utbilda mig i det sociala arbetets ramar och mitt mål är att upplysas om allting som detta innebär, och senare använda det som ett medel för att ta mig framåt. det gäller att hålla huvudet skarp, att inte tappa hoppet och hålla hand med optimismen. det gäller att veta att till och med det omöjliga är möjligt, att den elit som sitter över dig och undervisar, kommer ge dig kunskaper som jag blir berikad av för att senare själv kunna undervisa. mitt mål är stabilt, och det andra femtioelva psykoser som väljer att hånga mitt fokus får ibland dia och skrapas fram när skolklockan slår och jag får lov. i samband med att klätta upp upp upp på de norska bergen och låta luften och naturen bli min enda omgivning! jag postar detta som ett tomt textinlägg utan några färg inslag eller bilder, sry!!!