jag har två gömda vingar där bak
men de sitter fast i ett stängsel

när de lyckas kråla ur detta hinder av järn

kommer de ta mig högt högt upp

i himlen finns inga stängsel
bara moln att landa mjuk på

solen att få energi ifrån

och fåglar som visar vägen mot värmen

 

trots allt flumm jag e stabil, har en fet jävla stil nej jag kör ingen bil, jag kör på två hjul tyck vad ni vill, men jag är alltid först fram medan de andra står still jao

ibland sitter jag på en stor soffa framför ett ljus tänt i en näckrosformade hållare och stirrar rakt in i eldslågan, länge länge tills tårarna rinner från ögonen och tills synen inte längre kan hålla sig för att till slut bara stängas av. och när jag väl stänger av blir allting stilla, för den har nått en gräns, släppt allting som tynger och nu finns bara tomhet, mörker och absolut stillhet kvar. gör det här kanske tio gånger och efteråt finner du en klarhet av att den stunden du pushat dig själv för långt, behöver du bara blunda för att inse att allting faktiskt är helt okej. 

låt oss bäras av till skogen, till den orörda, sinnesfria naturen som inte kommer vissla efter någonting annat än att du gror i harmoniskt takt med alla växter och samspelar med alla levande varelser. de kommer inte störa dig om inte du stör dom. de kommer inte be dig vara någon annan för renen är renen, fågeln är fågeln och du - du är bara en observatör. det ligger en absolut njutnigen i en människas utveckling fritt från alla pressar och tryck, fritt från alla maskiner och oljud. så att bo i naturen, andas i takt med allting som växer kommer leda dig fram mot oändligheten. ingenting kommer att trycka ner dig eller ditt sinne längre. rävens enda drivkraft är att andas i det liv som den behåller och det är det enda naturen kräver av en - att andas. 

jag har slutat andas. i över en månad har hela syresystemet i min kropp bara slutat fungera förlorat sin harominska rythm på grund av olydnad för ens eget tempel. hjärtat har pumpat ut det mesta och in kommer ingenting. utifrån finns bara föreoreningar, förgiftad mat och dålig energi. det är inte konstigt i ett hus som redan gått i rök. som en gång legat i lågor och än idag har ingen funnit kunskap om vad som kan ha orsakat kaoset. men kaos orsakar kaos, det är en spegelbild, en reflektion av någonting. idag är inte frågan vad för fel det var på en psykopat eftersom vi alla är psykopater inom oss, utan vad tiggar igång de djuriska beteendet som ställer psykets negativa delar i dominans? makten och bristen på makten: där kärnan är den som står på toppen och som ordlar ogräs på botten. livet kan vara symboliskt på många olika sätt och symbolerna representerar det som finns inom oss själva. gud uppenbarade sig och nu är jag på samma plats igen, en utmaning som ett test för det förflutna och en dörr till det nya. jag måste bevisa att det var en uppenbarelse, och inte en förnimmelse. 

inga bilder, inga recept eller fingervisningar till mitt så kallade liv utan ett urdrag av de så kallade tankarna. jag publicerar de här av någon anledningen för jag måste skaka mig av de. jag vill varken ha de handskrivet på en fin dagbok, eller försöka dela med mig via sociala medier (en blogg med 0 följare räknas inte), utan placerade de på den mest meningslösa forumet som är tänkbart. här kan tankarna bara flöda och sen ut till intiet, för de betyder ingenting. jag virrar mig över mina otroligt ensidig sommarplaner, över hur mycket jag borde pusha mig själv med simningen och när jag ska ha mod till att lämna demonerna efter mig. alla de här tankarna vill jag slänga ner i en brasa, se de sjunka in i lågorna och sen hur de flyger ut med röken. krav blir istället stillheten. inga tankar, bara känslorna. tankar är frågor utan svar, varför plåga sig med detta meningslöshet när det verkliga svaret ligger alldelles utanför dörren? öppna dörren och sluta tänk. 

bowell skriver om att engagera sig i i stuationens sanning. men viktigt är det även att kunna betrakta det som verkligen är sanning och kunna se det som kamuflerar sig bakom detta begrepp. hur lyckas man med hela själen och hela medvetandet att engagera sig i det som kallas för situationens sanning, nuet, när detta nu endast består av en rad förfalskade känslor och handlingar? men naturen ljuger aldrig och det gör inte själarna heller. men för att hitta harmoni och lycka i den verkliga situation krävs en mediterande själ, en själ som har kunnat släppa de barriärer som orsakar lidande, oro och stress. att meditera är en rikedom och tyvärr har vi alla människor inte den möjligheten att släppa vårt sinne. sinnet är som mest aktivt, och egentligen endast nödvändig, när vi försöker överleva faran. vi behöver släppa faran, kunna gå bort om denna dåliga energi för att även kunna släppa sinnet. och när vi väl befriat detta sinne kan vi inte längre förfalska någonting. då är det enda som kvarstår en intim kontakt med den sanning som råder i situationen. situationens sanning kan endast betraktas bortom sinnet, bortom alla faror. 

att skriva kan tänkas vara ett sätt att printa dina tankar visuellt, men har vi verkligen den rätta intelligensen och förmågan att verkligen visualisera något så abstarkt som tankar, och då detta genom ord? jag tror på att det är omöjligt och att skrivandet därför aldrig kan karaktärisera det vi verkligen tänker på, utan att skrivandet istället bör ersättas med att måla. målandet säger någonting som vi tänker, vi vet inte vad, utan bara att den har ett uttryck för något som funnit inom oss. därför förespråkar jag målandet som ett sätt att visualisera det vi tänker och känner, än att försöka exakt skriva det i ord. det tolkningsbara inom orden är också det farliga med det. att jag känner mig frisk idag kan betyda en sak för mig, men tolkas på ett helt annat sätt hos någon annan. när vi skriver någonting förväntar vi samtidigt att vi ska bli förstådda och bekräftade. men det är endas du och ingen annan som kan förstå dig själv, och där med även bekräfta det du känner. jag kommer inte sluta skriva utan fortsätta att lämna budskap åt den åhörare som besitter (om det nu bara är jag själv), men dagen jag vill dela med mig av riktiga känslor och tankar kommer jag inte lägga möda åt att finna de riktiga orden, utan istället låta känslorna färga och mönstra. ord är konkreta, det är inte våra tankar. att välja ett abstarkt sätt att uttrycka sina känslor är därför det enda rätta.