jag grät på bussen idag. jag vet inte riktigt varför. det kanske var han, det kanske var jag. det kanske var hela den här fucking världen som försöker efterlikna något. men jag grät i alla fall. inte högt, tyst. för mig själv. ingen såg, tror jag. jag lyssnade på någon konstig hiphoplåt och sen kändes hjärtat allldelses sådär tungt och munnen gjorde desperata rörelser efter att lipa. men jag bet ihop, och grät. jag satt längst längst bak i bussen. duvet där man har utblick över alla passarerare men ingen ser en. själv sitter man nersjunken längst bak, lyssnar på dålig hiphop, och gråter.