ibland sitter jag på en stor soffa framför ett ljus tänt i en näckrosformade hållare och stirrar rakt in i eldslågan, länge länge tills tårarna rinner från ögonen och tills synen inte längre kan hålla sig för att till slut bara stängas av. och när jag väl stänger av blir allting stilla, för den har nått en gräns, släppt allting som tynger och nu finns bara tomhet, mörker och absolut stillhet kvar. gör det här kanske tio gånger och efteråt finner du en klarhet av att den stunden du pushat dig själv för långt, behöver du bara blunda för att inse att allting faktiskt är helt okej.