feelings in the body
"Jag tror att allting handlar om min begäran efter någonting så omöjligt. Jag vill hel tiden annorlunda saker, jag vill aldrig gå samma väg som de andra utan mitt mentala tillstånd arbetar ständigt med att bygga upp en egen väg att gå. Samtidigt som min omgivning bygger upp en tiometers mur framför den vägen. Jag kämpar nästan aldrig heller för att borra mig igenom den. Utan när jag väl springer mig väg och krockar med muren. Så lägger jag mig ner och väntar, på att smärtan ska gå iväg. För jag vet att jag aldrig skulle kunna klara av den eviga smärtan och den hopplösa vägen av individualisering. Att bryta alla band och gå min egna väg. Vart fan skulle jag ta vägen? Vart finns det att vända dig?"
det är underligt, hur vårt krossade tonårshjärta slår oss lika hårt i vart vi står idag. förvisso har vi höjt vår medvetenhetsnivå, kan sätta teorier och begriplighet på tankarna som for i huvudet, på känslan att ha en mur framför sig. trots det ligger känslan kvar på ytan lika kraftfull som då, det är som att den har byggt läger, boat in sig och alltid finns som ett eko. samma mönster spelas upp som en film i huvudet. om och om igen. en filmrulle tröttnar aldrig på att spelas på repeat, men vi som tittar, när ska vi få nog?
Kommentarer
Trackback
