skriva är en konst där medvetandet ger plats åt en annan del som får göra sitt uttryckt inom mig. för en stund kunna lämna den dystra livspusslet åt sidan och leva in i en dröm som en behovslös författare som gör min passion utan att klaga på skrivstopp och obetalda timmar. det är som att dyka ner i underlandet, där den fysiska och tunga verkligheten inte ens ekar, utan färgfyllda mönster och fantasi blir istället hela ens värld. där vill jag åka ner i, som på en tunnel på trädens rötter falla rakt ner i moderjords kista, ligga där, känna värmen. får man lämna allt? får man bara lämna mötet med alla bristna hjärtan, låta bli att se deras lidande och byta värld? vem straffar mig för det och vilka skuggar kan jaga mig. de säger att det finns en inre makt som kan läka våra mörka skuggor och lysa upp de, så att solen alltid lyser och när mörkret faller, så vet vi ändå att det bara är en tids fråga innan nästa soluppgång når horisonten. och vi väntar inte på den, vi ber inte för den, vi vilar vetskapen i vårt hjärta som en sträng i dess instrument och låter den slå. slå för hopp, slå för tro. och där kan vi vara, utan att begrava en del utav oss själva.