Hårdheten. Jag vet att det är tufft och att det skaver men jag väljer den hårda vägen, de är sanningen i mig som bultar. Jag vill bevara det som en gång blev förstört. Det som vi alla i våran core längtar till men är för svaga för att lyfta fram utan mörknar det i skuggan av vår mänskliga behov av livsuppfyllelse, så vi kan skatta oss lyckliga över det vi har valt istället för det vi är offer till. Som små offer har vi blivit, ändå, för livet är bara till för dom tuffaste. It is the law of the harder nature baby. Peace. 

luften tar aldrig slut, utan flödar alltid genom dig i varje rörelse du gör. luften tar aldrig slut, utan den följer dig till du slutar ta in den. inflödet tar hem och utflödet lämnar tillbaka. varje ögonblick bestämmer vi, vad som är vårt att ta in och vad som är till för oss att lämna. valet är vårt tills den dagen luften väljer att ta över, eller snarare vi låter luften avgöra - om den vill komma in, eller lämna oss. 

har du någonsin skakat hand med ditt eget lidande? eller är dina händer förhårdnade? har du förlorat kraften till att ens sträcka ut din hand och ligger orklös vid dörröppningen. dörren står precis bredvid dig men du orkar inte stå upp på benen och ta klivet in. ingen har mött livet utan att se den andra sidan. alla historier jag hört handlar om hur de tog sin egen strid, besegrade och är drottningar över sina tempel. vart hämtar de kraft ifrån, när allt hopp tagit slut? jorden förser med kraften att hålla upp dig, vinden ger dig mod till att gå vidare och elden till att bränner och omskapa. det är så vi kommer ihåg att livet en gång bara var ett brutet pussel som du efter långt sökande nu har hittat bitarna till och kan sätta ihop, bit för bit.

 

 

ibland förundras jag om min höga kunskapsnivå bara är en fasad till mig ointelligens? jag försöker hålla intuitionen vid liv vilket är svårt i en värld som erbjuder kontant vägledning, konstanta verklighetsbeskrvningen där det inte finns någon plats för våra friska hjärnor att få utveckla sina egna. hur friska är vi då ens, om allt är sammankopplade mönster styrda av en elit, hur friska är vi i ett universum som skapa individualiteten för att förklara helhet men som förtrycker sin egna sanning? jag tar ett steg tillbaka, jag får ont, men jag hittar mitt egna unika sätt att färga min smärta och tar tillbaka det som jag en gång förlorat, mig själv. 

för några millisekunder hintar verkligheten vår preception, den verklighet där inte sagan utspelar sig riktigt som vi en gång ville skriva den. utan en verklighet där hjärtats röda färg inte är den röda färgen vi vill tapetsera på väggen utan den som vi helst vill tvätta bort så fort den fläckar på oss. för några sekunder förstår vi att vi egentligen inte förstår, så vi överlämnar visdomen till ett större energifält än att försöka reparara pusselbitar i hjärnan. vi kan vara allting på samma gång, eftersom allting är på samma gång och allting är densamma. hatet är densamma som kärleken och livet är densamma som döden, ingen början, inget slut. 

skriva är en konst där medvetandet ger plats åt en annan del som får göra sitt uttryckt inom mig. för en stund kunna lämna den dystra livspusslet åt sidan och leva in i en dröm som en behovslös författare som gör min passion utan att klaga på skrivstopp och obetalda timmar. det är som att dyka ner i underlandet, där den fysiska och tunga verkligheten inte ens ekar, utan färgfyllda mönster och fantasi blir istället hela ens värld. där vill jag åka ner i, som på en tunnel på trädens rötter falla rakt ner i moderjords kista, ligga där, känna värmen. får man lämna allt? får man bara lämna mötet med alla bristna hjärtan, låta bli att se deras lidande och byta värld? vem straffar mig för det och vilka skuggar kan jaga mig. de säger att det finns en inre makt som kan läka våra mörka skuggor och lysa upp de, så att solen alltid lyser och när mörkret faller, så vet vi ändå att det bara är en tids fråga innan nästa soluppgång når horisonten. och vi väntar inte på den, vi ber inte för den, vi vilar vetskapen i vårt hjärta som en sträng i dess instrument och låter den slå. slå för hopp, slå för tro. och där kan vi vara, utan att begrava en del utav oss själva.

vem är du när du vaknar upp från en dröm 

drömmen du drömt inom dig 

vem är du om du inte är din dröm 

och vem är drömmen inom dig då 

från den dagen du börjar drömma

är du i ständigt dvalande

tills du börjar inse vem du är 

och vaknar upp 

till verkligheten

 

you will always remain a peaceful soul

what ever you do in your life

the peace will be there 

even when you are in the run of your fears 

the peace is there 

your actions doesn't define who you truly are 

they will only guide you

so that you always know how you can interact

with yourself 

with your peaceful soul 

öppna upp, slå dig fri, känn dig hel, bryt alla skal 

skapa utrymme, skapa rymd, låt inget hålla dig tillbaka 

låt ingenting förbli ett block, för din äkthet 

låt din sanning blomma, från dina rötter till din krona 

kalla dig själv kung för du är krönad av naturen 

du är i exitensen och det är ingen som kan hålla det ifrån dig 

 

är vi trogna till våra hjärtan eller andras? 

sanningen är att vi endast kan vara våra hjärtan till godo

människor är vår projektor

genom att förstå hur våra hjärtan slår

kan vi jämföra pulsen med någon annan 

jag kan inte känna dig om jag inte känner mig 

jag kan inte känna mig om jag inte kan känna dig

jag kan inte öppna mig för dig 

om jag inte har öppnat mig för mig

det är den individuella initimiteten 

som är konsten till att höra hjärtslag

 

kärleken är något väldigt känsligt, så värdefullt. vi vill inte röra den med våra smutsiga händer, händer fulla av rivna sår och hud. i den här världen är det bara genom kärlek vi kan skölja bort våra gamla ärr. så vi är rädda att ta på den för dess skönhet, utan att minnas att det vackraste av allt är att skönheten alltid har öppna armar, skönheten kommer alltid ta emot dig. hålla om dig. skölja av dig. det är det mest värdefulla i kärleken. 

"Jag tror att allting handlar om min begäran efter någonting så omöjligt. Jag vill hel tiden annorlunda saker, jag vill aldrig gå samma väg som de andra utan mitt mentala tillstånd arbetar ständigt med att bygga upp en egen väg att gå. Samtidigt som min omgivning bygger upp en tiometers mur framför den vägen. Jag kämpar nästan aldrig heller för att borra mig igenom den. Utan när jag väl springer mig väg och krockar med muren. Så lägger jag mig ner och väntar, på att smärtan ska gå iväg. För jag vet att jag aldrig skulle kunna klara av den eviga smärtan och den hopplösa vägen av individualisering. Att bryta alla band och gå min egna väg. Vart fan skulle jag ta vägen? Vart finns det att vända dig?"  

efter djupare observationer har jag genomskådat en hemlighet bakom den där stora bromsen till kreativt flödande och livsnjutande, vilket är våra ihåliga hjärtan som läcker ut livsenergin från våra kanaler. de skapas från alla minnen som en gång skadat oss med andningsuppehåll och som kroppen ständig letar efter rätt medicin för att fylla igen. det är inte lätt i en hektist tid av överflödiga njutningar och bekvämligheter att veta vilka källor vi behöver för att fylla våra hål. det vanligaste misstaget är att de mediciner vi väljer ger oss endast en kortvarig läkning och som med tiden bara gräver våra hål djupare. men å den andra sidan har vi tillgång till krafter som lik vattendrag i en mossfylld skogsterräng, kan harmonisera våra kanaler givna från naturens egna krafter. naturen erbjuder oss den renaste luften, den tidslösa kärleken och kraften att transformeras. tar vi in detta är det omöjligt för oss att göras annat än att läkas, det är skrivet i de heligaste lagarna by nature.